Jag hjälpte inte för att vara snäll. Jag hjälpte för att stå ut. När du låter oron styra hur du hjälper, känns det som omtanke, men det är något helt annat.
Det låter kanske konstigt.
Kanske till och med provocerande.
Men sanningen är att mycket av det jag kallade kärlek, omsorg eller ansvar, i själva verket var försök att lugna min egen oro.
Det finns en sorts hjälp som inte syns på ytan. Det här är när du hjälper för att stilla oron i dig själv.
Du kanske känner igen den på de där små reflexerna:
– när du ringer för att “kolla läget”, men egentligen vill försäkra dig om att allt är lugnt,
– när du städar upp efter någon annan för att slippa se kaoset,
– eller när du säger ja till ännu en sak, för att det känns lättare än att känna skuld.
Det här är hjälp som drivs av oro.
Så subtil att du knappt märker det själv.
Du hjälper, men egentligen försöker du lugna ditt eget inre.
Hjälp som drivs av oro är tung att bära
Och här kommer något obekvämt:
så länge du hjälper för att slippa känna,
kommer hjälpen aldrig kännas lätt.
Den blir en inre tvångströja där du håller andan tills alla andra mår bra igen.
✨ Frihetslabbet finns för dig som längtar efter att kunna bry dig – utan att gå sönder på kuppen.
När omtanke blir en strategi för att slippa maktlöshet
I början märker vi det knappt.
Vi bara gör det som känns naturligt: vi dämpar, fixar, slätar över, håller ihop.
Vi tänker: “Det är ju ingen stor grej. Jag vill bara att alla ska må bra.”
Men någonstans längs vägen börjar vi märka att vi är trötta.
Inte fysiskt, utan själsligt.
Som att vi hela tiden bär på ett osynligt ansvar:
att se till att ingen blir besviken, arg eller ledsen.
Det är en märklig sorts stress. En stress som inte märks utåt, men stressen pågår hela tiden inombords.
Du går runt och känner av stämningar, letar tecken, tolkar tystnader.
Och så fort något känns fel, stiger impulsen:
“Jag måste fixa det här.”
Det är där skiftet sker mellan omtanke och kontroll.
När lugnet runt dig blir viktigare än lugnet i dig.
När hjälp som drivs av oro blir kontroll
Problemet är inte att du bryr dig.
Problemet är att din omtanke har blivit en strategi för att slippa maktlöshet.
Du tål inte att se andra lida för du vet hur det känns att inte kunna göra något åt det.
Så du försöker. Du lindrar, anpassar dig, täcker över, reparerar.
Och sakta men säkert blir ditt eget lugn villkorat av hur andra mår.
Det som händer när din hjälp drivs av oro är att du tappar friheten att välja.
Friheten börjar när du hjälper av omtanke – inte av oro
Det här handlar inte om att bli kall eller avstängd.
Det handlar om att våga låta andra ta ansvar för sitt liv,
så att du kan ta ansvar för ditt.
Du behöver inte sluta bry dig.
Du behöver bara börja bry dig på ett sätt där även du mår bra.
Och det är där friheten börjar.
Frihetslabbet – för dig som vill kunna bry dig utan att tappa dig själv
I Frihetslabbet får du utforska vad som händer bakom impulsen att hjälpa.
Du lär dig se skillnaden mellan omtanke och kontroll
och tränar på att stå kvar även när det känns obekvämt.
För det är där du växer.
Där du inte längre bär alla andra, utan bär dig själv.
Om du vill läsa mer om den tunna gränsen mellan hjälp och kontroll, finns en text som sätter ord på det:
Läs “När hjälp blir kontroll
