Medberoende och dramatriangeln väcker ofta frågor långt innan man själv sätter ord på vad som händer. Man känner att något är felriktat i relationerna, men man kan inte se varför.
Ett av de mest förvirrande ögonblicken i medberoende dyker ofta upp långt innan man ens använder själva ordet. Många jag möter beskriver hur de i flera år burit på en känsla av att något i deras relationer inte riktigt stämmer. Inte akut, inte dramatiskt, bara felriktat. Som om något sakta lutat åt ett håll, tills man själv nästan tappat balansen.
Det finns inga tydliga tecken i början.
Inget stort skifte.
Ingen dramatik.
Bara en stilla tyngd som byggts upp över tid.
Relationer som tar mer och mer plats, medan man själv blir mindre och mindre synlig.
Och det blir extra förvirrande eftersom många fortfarande tror att medberoende främst handlar om att leva nära någon som dricker för mycket eller använder droger.
“Ingen i mitt liv missbrukar något, så det kan inte vara medberoende”, säger de.
Men just därför tar det ofta längre tid att förstå vad som pågår. För medberoende handlar sällan i första hand om substans. Det handlar om obalans, ansvar som förskjuts, roller som cementeras och en tyst lojalitet som börjar kosta mer än den ger tillbaka.
Det är mönstret som avgör, inte orsaken.
Ett mönster av att vara den som bär lite mer än man egentligen orkar. Ett mönster som gör att relationer som borde vara trygga istället börjar kräva mer än man har att ge.
Den känslan är vanligare än de flesta tror.
Och i samtal med människor som söker min hjälp återkommer samma berättelse:
“Jag försökte förstå vad som var fel så länge… innan jag såg mönstret.”
👉🏼 Läs mera om medberoende
När medberoende och dramatriangeln möts
De flesta tror först att problemet handlar om att de är för lojala, för snälla, för ansvarstagande – eller helt enkelt råkat hamna i fel relation.
Men när vi tittar närmare på det visar det sig nästan alltid att de fastnat i ett mönster som återkommer hos helt olika människor, oavsett personlighet, historia eller livssituation.
Det mönstret heter dramatriangeln.
Det låter teoretiskt, men förvånansvärt ofta blir just den modellen en spegel som får människor att stanna upp och säga:
“Men… det där är ju jag.”
Och det börjar nästan aldrig med dramatik.
Det börjar med ansvar.
Fixaren, den uppgivna och den hårda – tre rörelser, inte tre personligheter
Dramatriangeln består i sin klassiska form av tre roller: offer, förövare och hjälpare.
Det är så modellen lärs ut.
Men jag vill stanna upp innan vi går vidare, för de här orden kan låta hårda, dömande eller helt enkelt inte stämma med hur man upplever sig själv i relationer.
De flesta jag möter känner inte igen sig i ordet offer.
De känner sig inte maktlösa.
De kämpar, försöker, bär och håller ihop.
Och ordet förövare får många att direkt tänka:
“Nej, sån är jag inte.”
Men i modellen handlar det inte om att vara elak eller våldsam, utan om ögonblick då man brister, skärper tonen, tar över eller stänger av för att man är slutkörd.
Och hjälparen låter fint, men i medberoende är det ofta mycket mer komplext än så.
Det handlar inte om godhet, utan om rädsla för vad som händer om man inte hjälper.
Så innan vi fortsätter vill jag säga det här:
Det här handlar inte om vilka människor vi är.
Det handlar om vilka roller vi dras in i när relationer blir obalanserade.
Låt oss därför titta på rollerna igen, inte med de klassiska orden, utan så som de ofta känns i verkliga livet.
Fixaren
Det här är rollen som nästan alla med medberoendedrag känner igen. Den automatiska impulsen att rädda, lyfta, dämpa, förekomma, hålla ihop. Inte av stolthet, utan av rädsla för vad som händer om man låter bli.
Fixaren drivs av en enda tanke:
“Om inte jag tar ansvar, faller allt.”
Och när man levt i obalanserade relationer länge känns det inte som en roll. Det känns som plikt. Som funktion. Som det enda sättet att få vardagen att fungera.
Det är därför det är så svårt att se att man fastnat i ett mönster – inte i en identitet.
Den uppgivna
Det här är rollen ingen tror att de ska hamna i.
Men nästan alla glider in i den när de burit mer än en människa ska bära.
Det är inte svaghet utan det är slutkördhet.
Det är kroppen som viskar:
“Jag orkar inte mer.”
Man tystnar och låter saker passera.
Kanske man anpassar sig för att orka en dag till.
Man går med på sådant som gör ont för att slippa ännu en konflikt.
Det är inte passivitet.
Det är utmattning som blivit vardag.
Den hårda
Det här är rollen som överraskar flest.
De allra flesta som fastnar här ser sig själva som omtänksamma och lojala. Men när man har burit för länge brister något.
Tonen skärps.
Tålamodet tar slut.
Man säger ifrån för hårt.
Man stänger av för att orka fortsätta.
Det är inte elakhet.
Det är överlevnad.
Den hårda är inte en identitet.
Det är kroppen som tar över när allt annat har prövats.
Tre rörelser – inte tre olika människor
Det här handlar inte om vilka personer vi är.
Det handlar om vilka roller vi dras in i när relationer blir obalanserade.
Och man kan röra sig mellan dem på en dag – till och med under ett enda samtal.
Fixaren på morgonen.
Den uppgivna vid lunch.
Den hårda på kvällen.
Inte för att man är inkonsekvent.
Utan för att man försöker navigera något som är för tungt för en person att bära.
När en relation tappar balansen blir medberoende och dramatriangeln som gravitation.
Man sugs in i den utan att förstå vad som händer.
Ju mer man hjälper, desto mer fastnar man
Det här är den insikt som återkommer hos nästan alla mina klienter:
- ju mer man hjälper, desto mer ansvar tar man
- ju mer ansvar man tar, desto svårare blir det att se mönstret
- ju mer man anstränger sig, desto längre bort glider man från sig själv
Och allt sker långsamt.
Så långsamt att man tror att det är man själv som förändras – när det egentligen är relationens obalans som dragit en bort från sig själv steg för steg.
Det är därför så många säger:
“Jag märkte det inte förrän jag var helt slut.”
Det viktiga att förstå
Det finns inget skamligt i att hamna i medberoende eller i dramatriangeln.
Det betyder inte att man är svag, naiv eller dålig på relationer.
Det betyder bara att man burit relationer som varit för tunga, så länge att man slutat se vad de kostat.
Och man har gjort det av omtanke och lojalitet. Eller av kärlek…kanske till och med av vana.
Medberoende och dramatriangeln går hand i hand – inte som problem, utan som en strategi.
En strategi som en gång skyddade dig.
Vill du vara med när vi börjar prata om vägen ut?
När Frihetslabbet öppnar i början av 2026 kommer vi arbeta vidare med det som så många längtar efter att förstå:
- varför just du fastnar i fixarrollen
- varför du dras till relationer där du bär mer än du får
- varför du tappar dig själv utan att märka det
- vad som händer precis innan förändring blir möjlig
Inte som en kurs.
Utan som en trygg plats att landa i, vecka för vecka.
👉🏼 Gå vidare till Frihetslabbet
Du förbinder dig inte till något. Du säger bara:
“Det här är viktigt för mig. Jag vill inte missa chansen.”
Vill du läsa mera om Dramatriangeln?
👉🏼 Klicka här
