Medberoende och kraschen hänger ofta ihop. Ibland är det inte bara jobbet som knäcker oss. Det är dubbellivet, när vi försöker bära både vår egen och andras värld samtidigt.
Jag vill vara transparent med dig.
När jag pratar om medberoende gör jag det inte bara som utbildare, coach eller någon som har studerat ämnet. Jag pratar om det som någon som levt med det. Som någon som själv gick sönder i det. Det här är inte teori. Det är en del av mitt liv och den dagen när mitt medberoende och kraschen möttes.
Medberoende och kraschen möts på samma dag
Det började i ett mötesrum, när jag fortfarande var verksamhetschef på ett stort statligt bolag.
Min chef hade kallat in mig till ett möte. Jag utgick från att samtalet skulle handla om något i mitt ansvarsområde, en leverans, ett projekt, en utmaning som behövde lösas. Det var så jag var van att bli inkallad: när något behövde fixas, bäras eller styras upp.
Och det passade med min självbild: hon som löser allt.
Det ingen såg var att jag samtidigt bar en person privat. En relation där jag var djupt medberoende, i ett mönster som pågick långt innan jag förstod det själv. Jag gjorde allt för att hålla ihop, rädda, förekomma och vara den som aldrig släppte taget.
Det blev två världar där jag ville ta ansvar för allt, ensam.
Så när han frågade hur jag hade det, svarade jag precis som jag alltid gjorde:
“Det är bra. Jag har koll.”
Faktum är att jag nog tog i lite extra, som om jag behövde bevisa något. Som om min styrka behövde marknadsföras.
Men innerst inne visste att något i mig hade börjat krackelera. Jag hade anat det länge, den där krypande känslan av att jag inte var okej. Men detta var en tanke jag snabbt tryckte bort. Jag försökte prestera mig ut ur mitt mående. Jag jobbade över det, höll ihop, tog ansvar och försökte lösa allt som behövde lösas. Det var det enda jag hade att ta till, både privat och på jobbet. Det eviga fixandet.
När känslorna tog över
Och mitt i den där ”perfekta” monologen om hur stabil jag var…
började tårarna rinna
Sakta, nästan omärkligt.
Jag kände det inte ens.
Men min chef såg det.
Jag höll fast vid berättelsen om att jag hade koll, men kroppen avslöjade mig och jag insåg att jag tappat kontrollen över den viktigaste delen av allt:
Mig själv.
Det blev startskottet. Den första sprickan i illusionen om att jag “klarade allt”.
Men jag var överansträngd, avstängd, och på väg rakt in i en krasch jag själv var blind för.
Och senare insåg jag att det var mitt medberoende som hade drivit mig till bristningsgränsen.
Jag var inte bara medberoende i en relation.
Utan i flera.
Medberoende och kraschen och varför vi inte ser det komma
När man lever i medberoende går det inte att vara känslig för sina egna signaler. Man behöver ofta stänga av dem för att orka vidare. Så man lär sig ofta att inte känna efter när något känns fel.
Man reagerar inte när man blir sårad.
Att stanna upp när man är trött är inte ett alternativ
Man lär sig att trycka undan allt som riskerar att avslöja hur man egentligen mår.
Det fungerar…tills det inte gör det.
När vi hör en viskning
Vi hör en liten viskning i bakhuvudet:
Något är fel.
Men den drunknar i allt ansvar som måste tas. I allt som måste bäras. I alla människor vi försöker hålla ihop.
Och vi är så van vid att fortsätta att vi tror att det är normalt:
- att aldrig riktigt vila
- att alltid vara redo att rycka in
- att alltid vara tillgänglig
- att alltid anpassa oss
- att alltid hitta ursäkter för andras beteende
- att alltid vara den som fixar allt
Vi märker inte att vi har slutat känna efter och att vi kompromissar med oss själv i det tysta, varje dag.
För det här är det mest lömska med medberoende:
Det känns inte farligt.
Det känns som “min personlighet”.
Som “sån här är jag”.
Som “det här är mitt ansvar”.
Och när något har blivit vår identitet, då är det väldigt svårt att se att det är ett mönster. Medberoende och kraschen kommer ofta smygande, steg för steg, utan dramatik i början, tills allt vi burit i det tysta plötsligt blir för tungt.
Kraschen kommer ofta, om inte som en chock, så som en överraskning. Inte för att den kommer plötsligt, utan för att vi inte såg de små stegen som ledde fram till den.
Vi lärde oss att ignorera signalerna så länge att vi inte längre kände dem.
De sista stegen innan allt brister
För många jag jobbar med är det inte kraschen som är det svåraste.
Det svåraste är tiden precis innan, när man fortfarande hoppas att man bara behöver “bita ihop lite till”. Det där mellanläget när man ser sprickorna, men inte orkar titta närmare.
Kanske känner du igen dig i det?
Att du bär ett ansvar du aldrig skulle kräva av någon annan?
Samtidigt har du kanske varit stark så länge att du nästan glömt hur det känns att inte vara det?
Samtidigt som det är viktigt att säga:
Medberoende är inte en defekt.
Det är en överlevnadsstrategi.
Och den går att lära om.
Men det kräver stöd, perspektiv och ett sammanhang där du inte längre behöver bära allt själv.
Det är därför jag bygger Frihetslabbet. Inte som en “kurs”, utan som en plats där du vecka för vecka får förstå dig själv bättre, luckra upp gamla mönster och sakta börja leva från något annat än just överlevnad.
Och du behöver inte vara “färdig” för att börja.
Du behöver bara komma som du är.
Därför bygger jag Frihetslabbet
Därför bygger jag Frihetslabbet. För att ingen ska behöva gå igenom det jag gick igenom ensam. Inte som en kurs. Inte som ett projekt. Utan som ett sammanhang där du får släppa taget. Där du får landa. Med andra ord, en plats där du får börja leva från något annat än ansvar, rädsla och prestation.
Vecka för vecka får du se dina mönster, förstå varför du fastnat och, i din takt, börja leva friare.
För egentligen behöver du inte vara “färdig” för att börja. i slutändan behöver du bara vara du.
Vill du vara en av de första som får plats i Frihetslabbet?
Frihetslabbet kommer att vara en medlemsportal för dig som vill förstå dina mönster, släppa ansvaret för andra och börja leva friare – även i relationer som tidigare tagit mer än de gett.
Med andra ord, här får du vägledning, igenkänning och små steg som gör skillnad på riktigt.
Vecka för vecka. Utan krav på prestation.
👉 Sätt upp dig på väntlistan här
Du förbinder dig inte till något. Du säger bara:
“Det här är viktigt för mig. Jag vill inte missa chansen.”
